För 20år sedan gick min värld och själ sönder. Jag var med om att en anhörig snabbt ryktes bort och var helt oförberedd på sorgeprocessen som följde. Idag är det exakt på dagen 20år sedan begravningen. Döden är en del av livet, och det har tagit tid att komma hit, där jag är något så när ihop-pusslad igen. Ser tillvaron ur andra perspektiv och är kanske lite som Luna Lovegood från Harry Potter, udda och har stundom ett magiskt tänk om tillvaron...
Nu har en barndomsbästis förlorat sitt barn, något som inte ska behöva ske, men som händer trots att det är så förbannat orättvist. Sorgen är djup, och säkert värre än vad jag kan föreställa mig, som förälder. Försöker tänka att ett kort liv behöver inte vara mindre innehållsrikt än ett långt. Det beror på vad vi fyller våra dagar med.
Det är påminnelse om det bottenlösa mörker där jag själv har varit. Jag hoppas jag kan sänka tröst, men det är en väg som man tyvärr vandrar ensammen i en bubbla, men med stöd av vänner och familj kan man orka att härda ut. Har köpt en bok av Eva Hellsten,"Du finns i mina andetag" som jag hoppas kan hjälpa på vägen och ge ny kraft att orka till nästa dag.
Till minne av O och p.
/Heidi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar