Försöker att hålla trenden för året, som är att träna varje stor-helg. Långfredagen inget undantag alltså. Jag golgatade mig runt 45 min. på min via dolorosa... Njae så farligt plågsamt var det inte. Men lite fick jag allt slita!
Det dyker ibland upp lite udda saker i huvudet när jag tränar, framför allt när det blir lite monotont. Händer sällan under jympan för där händer det lite mer så uppmärksamheten måste som vara med... Det som nu poppade upp nu var en gammal dikt, på latin *fniss*!
Odi et amo, quidquid id faciam nescio. Sentio et excrucior. Tror jag att det var... Översättning blir något i stil med: jag hatar och älskar, varför jag gör det vet jag inte. Jag känner och uthärdar. Passande på en långfredag va?
Imorron eller övermorgon blir det en ny joggvända!
Ha en skön Påsk!
4 kommentarer:
Haha, verkligen passande på en långfredag! Jag passade på att lägga årets första springtur ute igår, för att synkronisera mitt eget lidande med Jesu lidande. Din dikt passade bra på hur det kändes, tungt men acceptabelt.
Idag "ligger jag i graven" med förvånansvärt mycket träningsvärk i låren och ryggen, speciellt övre delen av den (?).
Imorgon planerar jag att återuppstå, superkompenserad, och göra om samma sak igen.
Haha, ljuvligt Lotta! Superkompensation, det kanske är det som är den nya uppståndelsen? *fniss*
Jag sprang igår igen, 30 minuter oavbruten jogg. Inte det smartaste jag gjort, måste jag medge men en seger efteråt! Kroppen kändes tung och seg, ffa benen. Fick sedan ont i nacken på vänster sida, kanske en låsning av revbenen högst upp. Iom att jag upplevde det så tungt så fick nackmusklerna gå in som stödmuskler och så blir det bara tokigt...
Ang. träning av ländrygg så är faktiskt marklyft jättebra, då man får en bättre hållning av starkare ländmuskl.
Gla påsk på dig!
/ Heidi
Jag tror det är det närmaste något som liknar uppståndelse i mitt liv i alla fall!
Jo, men det känns som att det är lätt hänt att det blir så, att man felbelastar när det blir för jobbigt. Men det är svårt att veta när det är FÖR jobbigt också, att springa är ju jobbigt i sig själv och jag vill inte känna efter för mycket. Igår sprang jag för fjärde gången, ingen träningsvärk nu!
Önskar bara att löpningen kunde kännas mer som jympan... till jympan känns det alltid jättekul att gå, jag är alltid helt taggad, och ibland får jag största leendet där, även i syretopparna. Det skulle aldrig hända när jag springer liksom... Då är det bara Odi et amo, quidquid id faciam nescio. Sentio et excrucior, hela vägen runt.
Ja, att röra sig till musik och gruppträning är helt oslagbart, men har till mantra gällande joggen: fake it until you make it! Det ska väl vara fasen om inte det där leendet och känslan av endofinrus kommer att infinna sig också i löpningen. Det ska ta mig tusan bevisas!
Tänker också att jag försöker iaf och det är värt all cred jag kan uppbringa!
Keep up the gooood work Lotta!
/Heidi
Skicka en kommentar