progress

I mina mörkaste stunder så har jag lite för lätt förträngt det onda. Kör racet genom att bita ihop, fälla ner pannbenet och traska på, skitit i alla varningstecken och öst ut tills det funnits no-more. Sedan dragit mig tillbaka in lejonkulan för att grotta in mig, läka och sakta komma igen. Det kostar naturligtvis, och under senaste året har aha-upplevelserna duggat tätt inom självinsiktsdelen. Så jag har gjort saker annorlunda!* tadaa*
Nu har jag tagit hänsyn till höftens begränsningar, tränat daglig rehab, avvaktat med löpningsbelastning under fyra veckor, men jag var bra sugen att köra förra veckan. Ska man tacka sin lyckliga stjärna att det pga tidsskäl inte gick att genomföra, så vilan blev något längre?
Och resultatet? Jag har mindre smärta i högra höften!!!! Efter onsdagspassen brukar jag ha ont under natten, svårt att finna en smärtfri position och få låsningar i ländryggen och i själva höftleden. Mentalt är jag väl mer påverkad än vad jag vill erkänna. Och så har jag haltat på. Och fått lite mer ont. Och kört lite mer benböj. Utfall. Eller vad jag nu har tyckt behöver förbättras. Och inte blivit så mycket bättre.
Jag är inte helt bra i höften.... ännu. Men det här ger mig hopp.
Kan inte låta bli att sjunga lite på Amy Winehouse  "they've tried to make me go to rehab but I said no, no,no. Yes I' ve been black but when I'm back you will know, know, know. I ain't got the time and my daddy thinks I'm fine..."
/Heidi