Glädje i smolkbägaren.

Detta var väl en dag som var lite i underkant gällande energi och mående för mig. Men så är det, det svänger ju... ibland mer ibland mindre. Det är nu snart midnatt, men det är ljust ute, fördelen och nackdelen med att bo ovanför polcirkeln... och vara lite lätt (suck) rastlös... Det kan vara supersvårt att varva ner inför sömnen.
Så när jag skulle smacka ihop mig inför löpträningen idag så kändes verkligen pissigt. Vad har jag gjort? Sneglade upp på Luossavaara och tänkte att det där berget är inte ens en tredjedel av utmaningen som kroppen och knoppen kommer att utsättas för... Och det var TUNGT. Så in i h-vete! Men jag är väl känd för att ha en envishet och tjockt pannben, så det var bara att snöra på sig skönheterna, som jag unnat mig själv som födsledagspresent...

Och sedan iväg...
Idag skulle jag springa då 25 minuter, gångvila 2 minuter och så ytterligare 10 minuter. Bestämde mig för att prova elljusspåret, som inte ligger alldeles för långt bort (ca 1 km). Det var lite halkigt men inte för blött. Väl där så var det bara att tugga på, och jag insåg att jag kommer längre än vad jag tror. Och att det var bra länge kvar på första intervallen när jag till Brukshundklubben, så jag svängde av mot brandsstationen för att försöka utvidga rundan. Tassade på, hade dryga 6 minuter kvar och lufsade, lunkade, joggade och... det ringde aldrig från telefon! Efter en bra stund drog jag upp telefon och såg att tiden passerats bra länge sedan!!!
Och det hade ju gått rätt så bra! Så här kommer nu ännu mera latin: Credo! Jag tror!
Det är bara så att jag kan mer än vad jag tror. Och att jag måste lära mig det omvända: att tro på att jag kan! Skrattade lite åt hela situationen, det lyfte faktiskt hela träningsturen och dagen blev inte så tokig till slut. Lufsade på hemåt och känner mig riktigt skön i kroppen och stolt i knoppen. Framåt!
/Heidi