För en ork som inte fanns...

... Hade tänkt att göra ett inlägg om dagarna på Åland.
Men någonstans på 10.000 fot över Umeå hann känslorna ikapp, satt med gråten i halsen och gömde en och en annan förlupen tår för dem runt i kring.
Orken för att hålla ihop känslosäcken fanns inte längre, kanske för att spänningar börjat släppa, för att jag inte tränat och stresshormonerna fortfarande är höga samt kickarna efter jobbet nu ebbat ut, för lite sömn... och att tiden för eftertanke finns.
Vilken vår det har varit med dystra besked om allvarliga sjukdomar, besvikelser, sorger, mödor, skador, död och dysterhet.
Denna låt tillägnas främst minnet av C. och dina kvarvarande familjemedlemmar... må de finna någon slags tröst i situationen och ljus i mörkret. Vila i frid.



/Heidi